Det är fantastiskt vackert, oändligt djupt och så fruktansvärt mörkt. Ett virrvarr av känslor rör om mitt liv. En ständig oro av att något är fel fyller min kropp. Ett tungt dunkel trycker över mitt bröst. Samtidigt är allt så skönt och underbart. Vad händer? Jag känner mig ensam och övergiven. Varför det? Jag har så fina människor omkring mig. Ensam och övergiven är det sista jag är. Trots den känslan tackar jag nej till de människor som vill träffa mig. Jag liksom orkar inte träffa folk. Orkar inte umgås. Då måste man prata, lyssna, skratta och umgås. Orkar inte prestera. Samtidigt är jag så glad åt sommaren. Längtar efter att få ligga i solen med mina vänner. Äta jordgubbar, i solen. Lyssna på musik, i solen. Skratta, i solen. Mysa, i solen. Och i regnet. Springa runt, i solen. Och i regnet.

Något saknas men jag kan inte sätta fingret på vad. Jag älskar livet som det är men vill ändå ha det annorlunda. Just nu, är jag den konstigaste jag vet.