just some to inspire
om ett ouppnåeligt ideal
This shit scares the crap out of me...
Det är av flera anledningar som detta skrämmer mig.
1. HUR JÄVLA ENKELT SKA DET FÅ VARA ATT GE JORDENS TJEJER PRESTATIONSÅNGEST, ÄTSTÖRNINGAR OCH KROPPSKOMPLEX?!
Är det konstigt att ätstörningar och annan psykisk ohälsa ökar bland planetens befolkning när majoriteten av våra förebilder och varenda människa vi ser på en reklampelare är till 70% fejk? En annan sak vore det om detta photoshopande tydligt framgick, istället luras vi att tro att folk ser ut på det här viset. Vet ni vad? DET ÄR INTE ENS MÖJLIGT att se ut som tjejerna på omslaget till din favorittidning eller som kvinnan på bilden som ska marknadsföra bilar. HALLÅ, vart går gränsen? Inte nog med att de plockar bort delar av våra karaktärsdrag till "beauty"-reklam. Inte ens vid bil- och hamburgerförsäljning får vi ha fräknar, leverfläckar, hårstrån i ansiktet eller ens vara normalviktiga. Är undervikt något att marknadsföra i ett samhälle som detta?
- vill tillägga att inte alla tidningar bär omslag med omöjliga kroppsbilder, men jag garanterar att de allra flesta veckotidningar tillämpar någon form av retouch på omslagets modell.
- vill tillägga att inte alla tidningar bär omslag med omöjliga kroppsbilder, men jag garanterar att de allra flesta veckotidningar tillämpar någon form av retouch på omslagets modell.
anyhow.
2. Detta är det jag blir mest förtvivlad över, tror jag.
Efter allt som människan kritiserar idag så har det inte blivit mer liv om Barbie? Det är konstigt. Pippi Långstrump utövar våld mot poliser, det skall inte barnen se. Alfons Åbergs pappa röker pipa, det skall inte barnen se. SVT får hård kritik när barnprogramsledare klipper sönder en docka för att göra en lampa utav denna, det skapar heta debatter och kallas där för "mord", "massaker" och "dockstyckning".
Efter allt som människan kritiserar idag så har det inte blivit mer liv om Barbie? Det är konstigt. Pippi Långstrump utövar våld mot poliser, det skall inte barnen se. Alfons Åbergs pappa röker pipa, det skall inte barnen se. SVT får hård kritik när barnprogramsledare klipper sönder en docka för att göra en lampa utav denna, det skapar heta debatter och kallas där för "mord", "massaker" och "dockstyckning".
Jag är säker på att hälften, eller fler, av dessa upprörda föräldrar någon gång köpt en Barbie till sitt eller någon annans barn.
Det konstiga är att samma heta debatter inte har väckts angående det ideal Barbie skapar. Jag tycker inte det är så farligt att Pippi Långstrumps pappa är "negerkung på kurrikurridutt-ön", däremot tycker jag det är hemskt att barn växer upp i tron att en vuxen kvinna/en person i övre tonåren ser ut som Barbie. Eftersom att barbiedockor och kvinnor på reklampelare är de kvinnor vi ser mest av som barn är det inte konstigt att vi får en skev verklighetsuppfattning av kvinnokroppen.
Jag är medveten om att debatter har uppstått kring detta, men varför görs det inte mer?
Jag tycker det är skitbra att denna docka gjorts, som visar hur Barbie skulle sett ut med verkliga proportioner. Däremot tycker jag det är jättesorgligt att jag tycker den högra dockan ser fet ut! Varför gör jag det?!! Alltså ja, jag skulle hellre se ut som den vänstra dockan och jag skulle hellre köpa den vänstra dockan - för jag tycker den är snyggast och kanske för att det är så jag är mest van att se henne, Barbie.
Fortfarande har den högra dockan där uppe enorma mängder med smink, och det skapar också förväntningar på oss kvinnor. Faktiskt har det även gjorts en Barbie utan smink!
Tycker det borde säljas fler naturliga Barbiedockor! Framförallt när samhället är så pass hårt som det är. Varje dag matas vi av perfektion. Instagram, bloggar och facebook. Överallt framställs människan och dess vardag som perfekt.
Bakom photoshop, instagramfilter, rätt vinklar och smink - vem fan är då perfekt? :)
killing us softly
Hittade två väldigt viktiga videor på vapenbroders blogg och kände att jag var tvungen att dela med mig av den som påverkade mig mest. Tycker verkligen ni ska kolla in detta och lyssna, iaktta och påverkas - för detta är viktigt!
California, here we come
Gillar den här låten så jädra starkt alltså!
Hörde den för första gången i höstas/sensomras och föll direkt! Det är ju tydligen introlåten till OC, som jag aldrig sett eller ens känt mig sugen att titta på. Sedan jag hörde låten har jag börjat överväga om jag ska ge OC en chans, i hopp om att serien är lika bra som denna låt. Haha.
Hörde den för första gången i höstas/sensomras och föll direkt! Det är ju tydligen introlåten till OC, som jag aldrig sett eller ens känt mig sugen att titta på. Sedan jag hörde låten har jag börjat överväga om jag ska ge OC en chans, i hopp om att serien är lika bra som denna låt. Haha.
with every broken bone I swear I lived
Med min favoritmening i hela vida världen - den mest inspirerande, mest laddade, mest betydelsefulla och absolut viktigaste som någonsin yttrats - säger jag god natt och slänger upp en till bild från sängen.
Straight from da bed yä.
Det är inte bara citatet till rubrik som är sådär himla viktigt, hela låten (one republic - I lived) är uppbyggd på klyftiga fraser. För gud vad jag tycker det är viktigt att man gör det bästa utav det man får, att man gör sin tid på jorden till ett äventyr och utnyttjar varenda sekund till att göra det man älskar eller bara utvecklas som individ.
Det är mitt mål, att älska varje sekund av livet.
behöver andra vänner
Mina vänner är de bästa man kan ha. Det finns ingen jag har så roligt med som Nils, ingen jag känner mig så trygg med som Signe och ingen jag saknar så mycket som Fia. Bara med Flöde kan jag göra de där allra sjukaste grejerna som inte ens går att berätta om och åh Jessicatten, vem är så irriterande på ett så underbart sätt förutom hon?? Och alla andra som förgyller mitt liv. Jag har så galna vänner, såna man inte kan låta bli att skratta ihop med. Såna som gör sådär knäppa saker som man kan börja tänka på ibland och brista ut i gapskratt fast man sitter helt ensam någonstans.
Trots alla underbara individer jag har vid min sida finns det en som saknas. Någon som är som jag.
Jag behöver en mer likasinnad vän. Någon att dela mina drömmar med. Någon med samma mål som jag. Någon som vill följa med på alla mina upptåg. Inte för att jag har något emot att åka ensam till Australien exempelvis, det är ju självvalt. Just för att det inte finns någon jag känner att jag skulle vilja ha med, för att ingen jag känner vill detsamma som jag. Ingen jag känner delar drömmen om att upptäcka världen.
Men det är nog bra att jag inte hittat den vännen ännu, då får jag en chans att jobba på ett utav mina livsmål - självständigheten. Jag besitter en stor rädsla för att vara beroende av andra, därför är självständigheten så viktig för mig. Så, fast att (den tillfälliga) flytten till Australien i februari skrämmer the crap out of me så får jag ibland små kickar vid tanken på allt det nya, alla nya erfarenheter och äventyret.
wrecking Miley
Jag erkänner, jag gillar henne starkt. And also, she's one of the hottest women. Utan tvekan. SKITSNYGG.
Låten Wrecking Ball är dessutom sjukt bra.
Jag erkänner också att hennes nya koncept blir lite too much, nästan patetiskt. Jag förstår att hon vill bryta sig fri från- och dekonstruera bilden vi alla har av henne som Hannah Montana. Jag har därför haft ett visst överseende för hennes överdrivet sexuella musikvideor, tungor och twerks osvosv. Jag har tänkt att hon medvetet överagerar för att provocera och nå målet som "oberoende" fortast möjligt.
Tills för ett par timmar sedan när jag läste ett inlägg om Miley på hej.blekk's blogg.
Det hon gör är feminism. I årtionden har kvinnor uppträtt på detta sätt i musikvideor, tillsammans med män. Miley gör exakt detsamma som tusentals kvinnor gjort förut, fast istället för att klänga på männen och framstå som deras sexobjekt - framstår hon som en självständig kvinna. Hennes sexuella agerande är självvalt. Media väljer att framföra henne som slampig och billig, när hon i själva verket bara är jävligt stark och självständig.
creds till Miley Cyrus!
här har jag suttit och skrivit ner ett inlägg om feminism och så skriver jag detta...: hur snygg är hon inte?! hon är inte bara snygg, även vacker.
ber inte om ursäkt till er som tycker det är dum dubbelmoral men jag tycker faktiskt att man skall
få påstå att någon ser bra ut, så länge det inte blir sexistiskt. japp.
vad är det nu man kallar det?
tutorial..? JAPP , detta är en kind of tutorial... ;)
mitt livs första, så ha överseende med dålig kvalité på både bild och ljud och ... allt!
♣
Varje sekund är en del av helheten,
och den kommer aldrig tillbaka.
Ett citat som jag inte alls minns vart det kommer ifrån, men jag bara älskar det. Det var från någon bok jag läste för flera år sedan. Tror att det är från någon bok av Katarina von Bredow, när jag tänker efter. Läste inte mycket annat på den tiden. Läste bara Katarina von Bredows underbara ungdomsromaner eller hemska självbiografier som "Puppan" och "Bakom stängda dörrar" (vilket jag fortfarande tycker om att läsa).
Ett citat som jag inte alls minns vart det kommer ifrån, men jag bara älskar det. Det var från någon bok jag läste för flera år sedan. Tror att det är från någon bok av Katarina von Bredow, när jag tänker efter. Läste inte mycket annat på den tiden. Läste bara Katarina von Bredows underbara ungdomsromaner eller hemska självbiografier som "Puppan" och "Bakom stängda dörrar" (vilket jag fortfarande tycker om att läsa).
how you stepped in and took my breathe away
Jag bara älskar lelove...
klicka på bilden för att komma till livets finaste blogg.
In a couple of days, six months has passed since the first day I met you.
Six months. Half a year.
If the feeling I had then were real, you would’ve been lying here next to me right now. You would’ve been sleeping on your belly and your black, wild hair – with a texture I would’ve recognized amongst a thousand others – would’ve been a beautiful contrast against the white background. The sunlight would’ve hit your bare back and shown the lines of muscles, playing beneath your skin as you changed your position in your sleep. Carefully I would’ve placed my fingertips on your ribs and on the scar I happened to give you. I have almost forgotten what it looks like. You would’ve awake and make a sigh of delight, just like you did every morning when I scratched your back or your arms, or pulled my finger through your hair. You loved it. You would’ve opened your eyes and stare right through me with your gaze. Those bright, green and almost unlikely beautiful eyes are one thing I’ll never forget. And you would’ve smile when you saw me – you always fired away an almost boyish smile which made my heart skip thirteen beats. Then you would’ve pulled me close to you, been giving me a kiss and say “good morning, beautiful” before you would’ve lay down on my chest and rip your arms around me. And you shouldn’t have let me go.
I was completely blown away by you – how you stepped in and took my breath away. At one point I actually dared to believe that it had happened – I was now in the middle of that kind of love you read about in books. I have never been as happy as I was under that short period of time when I had you by my side.
You were perfect and everything I had ever dreamt of. Half a day after meeting you I had a consistent flow of butterflies in my stomach due to the knowledge of your existence. It didn’t matter that I was on the edge of my final exams, that it was a horrible, ice cold winter or that I had spent the last couple of months healing my wounds from a relationship that didn’t truly exist. You became my key, my warm summer and you fixed me up like a world leading surgeon. I awoke with a smile on my face that nothing could sweep away – I became indestructible. I could’ve never guessed that you would become that one thing that ever has managed to destroy me completely.
When friends and family began to say that something was wrong, I turned away. Yes, maybe you were broken, but we would make it together, you and me. I would be the one that fixed you, the one that finally made you understand what you’re worth. But that never happened – if so, this text would’ve never been written. Instead, an unsustainable and destructive relationship took place. I never knew what came from you, from the alcohol or from your disease. I awoke every morning, not knowing who I was to you that day. I don’t know how many times we broke up just to get back with each other – none of us could or wanted to be without the other. You nailed it one time when you wrote that “we are like two junkies who are getting relapses every other day”. But now it’s no longer you and me. We are stronger then the desire for more. I haven’t seen you since the end of April. I haven’t had you in my arms or kissed you since the end of March. And it doesn’t get better. I don’t miss you any less. I don’t think less of you. I haven’t stopped hoping. I still take detours to see you, to in any way make sure that you are okay. I think you are. But I’m not. Life in general is amazing – school’s out, I have loads of fun going on, I have wonderful friends and family that makes me so proud. But the fact that I don’t have you makes everything else less worth. Right now it feels like I can’t be genuinely happy if I either gets you, or gets over you.
Some days I’m glad that I met you; that I actually had the chance to feel what I felt. Those days I’m not sad, I don’t cry, and there is no aching in my chest that refuses to let go. I know that I’m young and that there will be others. But you were my first and I don’t believe that I’ll ever get over you. I do believe that I’ll only accept the fact that you’re no longer in my life – but I’ll never be neutral against that thought. It doesn’t matter that you’re ill, that you don’t want me or that you made me just as sad as happy – you’re still the most beautiful thing I’ve ever had. The scar I gave you eventually stopped hurting and healed and then left a deformed and destroyed part of your skin. That’s exactly what will happen to my heart. One part will always belong to you. One part will remain as a scar, that don’t necessarily ache all the time, but will stay destroyed forever.
You’re still the one that pops up in my mind as soon as anything or nothing at all happens. When I’m lying here in my bed, alone and tired, you’re the one I want beside me. To watch Pewdiepie together, eat takeout food, talk about everything and then fall asleep with you right behind me. When I jumped, danced and screamed like the happiest idiot on earth at Summerburst a week ago, it was you I would’ve wanted beside me, that you were the one I shared that experience with. But you are gone. I don’t share anything with you anymore. I have no idea what you are doing, how everything went, if you like it, your dreams, plans and visions for the nearest future. And maybe that’s good. I don’t know. I don’t know anything anymore.
Writing this is yet another try for me to heal. Just like you, I heal and deal with everything that happens to me by writing it down. All I want for now is to get my bleeding, open wound to turn into that scar. I’m standing at the very same place I did that night we said goodbye for the very last time, and I feel that it’s time to take care of this. I still got so many unanswered questions, I’ve been analyzing everything we said and done, I still dream about you and is still hoping that you will turn up and acknowledge that everything was a mistake. But I’m smarter than that. One part of me knows that it never will happen. It isn’t my job to fix you. I now realize that the instant moment I told myself that I would be the one fixing you… That is the moment I turned myself and my own worth down. You have to fix yourself. And when that day comes, when I see you with a woman that will have you in the way I wanted you, I will break one last time. And after that, it’s my turn to be happy.
Six months. Half a year.
If the feeling I had then were real, you would’ve been lying here next to me right now. You would’ve been sleeping on your belly and your black, wild hair – with a texture I would’ve recognized amongst a thousand others – would’ve been a beautiful contrast against the white background. The sunlight would’ve hit your bare back and shown the lines of muscles, playing beneath your skin as you changed your position in your sleep. Carefully I would’ve placed my fingertips on your ribs and on the scar I happened to give you. I have almost forgotten what it looks like. You would’ve awake and make a sigh of delight, just like you did every morning when I scratched your back or your arms, or pulled my finger through your hair. You loved it. You would’ve opened your eyes and stare right through me with your gaze. Those bright, green and almost unlikely beautiful eyes are one thing I’ll never forget. And you would’ve smile when you saw me – you always fired away an almost boyish smile which made my heart skip thirteen beats. Then you would’ve pulled me close to you, been giving me a kiss and say “good morning, beautiful” before you would’ve lay down on my chest and rip your arms around me. And you shouldn’t have let me go.
I was completely blown away by you – how you stepped in and took my breath away. At one point I actually dared to believe that it had happened – I was now in the middle of that kind of love you read about in books. I have never been as happy as I was under that short period of time when I had you by my side.
You were perfect and everything I had ever dreamt of. Half a day after meeting you I had a consistent flow of butterflies in my stomach due to the knowledge of your existence. It didn’t matter that I was on the edge of my final exams, that it was a horrible, ice cold winter or that I had spent the last couple of months healing my wounds from a relationship that didn’t truly exist. You became my key, my warm summer and you fixed me up like a world leading surgeon. I awoke with a smile on my face that nothing could sweep away – I became indestructible. I could’ve never guessed that you would become that one thing that ever has managed to destroy me completely.
When friends and family began to say that something was wrong, I turned away. Yes, maybe you were broken, but we would make it together, you and me. I would be the one that fixed you, the one that finally made you understand what you’re worth. But that never happened – if so, this text would’ve never been written. Instead, an unsustainable and destructive relationship took place. I never knew what came from you, from the alcohol or from your disease. I awoke every morning, not knowing who I was to you that day. I don’t know how many times we broke up just to get back with each other – none of us could or wanted to be without the other. You nailed it one time when you wrote that “we are like two junkies who are getting relapses every other day”. But now it’s no longer you and me. We are stronger then the desire for more. I haven’t seen you since the end of April. I haven’t had you in my arms or kissed you since the end of March. And it doesn’t get better. I don’t miss you any less. I don’t think less of you. I haven’t stopped hoping. I still take detours to see you, to in any way make sure that you are okay. I think you are. But I’m not. Life in general is amazing – school’s out, I have loads of fun going on, I have wonderful friends and family that makes me so proud. But the fact that I don’t have you makes everything else less worth. Right now it feels like I can’t be genuinely happy if I either gets you, or gets over you.
Some days I’m glad that I met you; that I actually had the chance to feel what I felt. Those days I’m not sad, I don’t cry, and there is no aching in my chest that refuses to let go. I know that I’m young and that there will be others. But you were my first and I don’t believe that I’ll ever get over you. I do believe that I’ll only accept the fact that you’re no longer in my life – but I’ll never be neutral against that thought. It doesn’t matter that you’re ill, that you don’t want me or that you made me just as sad as happy – you’re still the most beautiful thing I’ve ever had. The scar I gave you eventually stopped hurting and healed and then left a deformed and destroyed part of your skin. That’s exactly what will happen to my heart. One part will always belong to you. One part will remain as a scar, that don’t necessarily ache all the time, but will stay destroyed forever.
You’re still the one that pops up in my mind as soon as anything or nothing at all happens. When I’m lying here in my bed, alone and tired, you’re the one I want beside me. To watch Pewdiepie together, eat takeout food, talk about everything and then fall asleep with you right behind me. When I jumped, danced and screamed like the happiest idiot on earth at Summerburst a week ago, it was you I would’ve wanted beside me, that you were the one I shared that experience with. But you are gone. I don’t share anything with you anymore. I have no idea what you are doing, how everything went, if you like it, your dreams, plans and visions for the nearest future. And maybe that’s good. I don’t know. I don’t know anything anymore.
Writing this is yet another try for me to heal. Just like you, I heal and deal with everything that happens to me by writing it down. All I want for now is to get my bleeding, open wound to turn into that scar. I’m standing at the very same place I did that night we said goodbye for the very last time, and I feel that it’s time to take care of this. I still got so many unanswered questions, I’ve been analyzing everything we said and done, I still dream about you and is still hoping that you will turn up and acknowledge that everything was a mistake. But I’m smarter than that. One part of me knows that it never will happen. It isn’t my job to fix you. I now realize that the instant moment I told myself that I would be the one fixing you… That is the moment I turned myself and my own worth down. You have to fix yourself. And when that day comes, when I see you with a woman that will have you in the way I wanted you, I will break one last time. And after that, it’s my turn to be happy.
I skuggan av värmen
Ikväll såg jag på film själv igen. Säkert tredje gången jag gör det! Har insett att det kan vara helt okej. Speciellt om filmer ska hålls och vara såhär himla bra!
Detta var en av de bättre filmerna jag sett i mitt liv faktiskt.
Detta var en av de bättre filmerna jag sett i mitt liv faktiskt.
I skuggan av värmen är en sann historia om en kvinna som arbetar som väktare och en man som är polis. Kvinnan är heroinberoende men får ändå vardagen att gå runt i och med att hon tänder av när hon inte jobbar, och alltså tänder på under arbetstid. En dag träffar hon den här polisen, som spelas utav underbara Joel Kinnaman, och de blir superkära. How to do? Det liksom ställer till'et för na och det går alltmer utför.
SUPERBRA FILM. Jag som älskar sanna historier och självbiografier. Jag funderar på att läsa boken nu också, som är skriven av självaste Lotta Thell, som i filmen heter Eva Stjärne och spelas utav Malin Crépin.
SUPERBRA FILM. Jag som älskar sanna historier och självbiografier. Jag funderar på att läsa boken nu också, som är skriven av självaste Lotta Thell, som i filmen heter Eva Stjärne och spelas utav Malin Crépin.
Jag som i vanliga fall är rätt känslokall... Men shit vilka känslor denna film väckte! Mycket på grund av ett fantastiskt skådespel. Ångesten var så uppenbar och kärleken så stark att den nästan gick att ta på. Flera gånger var jag nära tårarna alltså...
Denna film får fem av fem elefanter! Den sista elefanten är lita svagare än de andra, känner att den inte riiiktigt kan få full pott. Ändå vet jag inte riktigt vad jag saknade...
thigh tattoo♥
Alltså, förut har jag tyckt att det är så himla fult med lårtatueringar. Inte om man har typ hela benen tatuerade, men liksom bara en på låret. MEN NU, tycker jag plötsligt att det är så sjuuuukt snyggt och jag blir ju själv sugen!
Jag tyckte verkligen att allt var fult, både texter och bilder - oavsett motiv. Nu har jag verkligen totaländrat åsikt! Hahah, det är typ som med långklänningar. För två år sedan tyckte jag att det var något av det fulaste människan hade skapat. Förra sommaren tyckte jag att det var snyggt, men inte tillräckligt snyggt för att bära det själv. Denna sommar har jag köpt en egen. Hahah
spell and the gypsy collective
Hade jag varit rik hade jag köpt allt på den här underbara hemsidan. Ohhhh.... hur fint egentligen?? Får krupp av att kika runt där, vill ha allt. allt allt allt allt!
Klicka på deras logga här under för att komma in på webshopen! :>
pic of today♣
Elefanter är typ det vackraste djuret som finns, tillsammans med alla andra afrikanska djur (...säger jag och har en asiatisk elefant på bilden... haha) och solnedgångar är typ det vackraste naturfenomenet som finns, tillsammans med allt annat som finns på himlen. Så detta kan vara en av världens vackraste bilder!
dark magic
yes please, i'll have a glass
hårdsatsning
Slaggade hos Flöde igår, eftersom jag har lite väl långt hem ifrån Grytgöl. Så, idag när vi legat hemma på hennes soffa, skavfötters under ett täcke med chips och choklad och pratat om allt mellan himmel och jord - så har vi kommit fram till att vi är redo för att hårdsatsa på vår träning. Personligen tycker jag att jag är bra igång äntligen (efter månader av sjukdom), men jag vill tillbaka till den kropp, det liv och den motivation jag hade för ett år sedan. Så nu ska vi gå in stenhårt.
Imorgon börjar vi med ett vattengympa-pass (vadå kärringar?) 10.00, fast innan det lite gym. Halv8 kommer Flöde och hämtar upp mig.
På tisdag kväll kör vi pilates.
Alltså ja, vi börjar med kärring-pass, men det är mest för att känna på det här med gruppträningar. Jag har ju aldrig varit riktigt för det förut. Provade aerobics en gång för tre år sedan och det slutade med att Fia körde ut mig i rullstol därifrån... knäjävel. HAHAH.
OCH på tisdag ska vi också introduceras för den välkända soppdieten.
Nu är det allvar.
pic of today
Märks det att jag längtar till sommaren eller? Ett jävla hets bland mina bilder, bara sommarbilder. haha. Men det känns så skönt att få se lite sommar :3
Detta inlägg är tidsinställt. Antingen ligger jag fortfarande och sover right now, eller så går jag runt och är bakis. Men förhoppningsvis går jag runt och mår helbra och tänker på vilken kul fest det var igår! :)
pic of today
live it
Oh god damn, how true! Var inne och kikade runt på Catys blogg och hittade denna sjukt inspirerande bild. Kände att jag var tvungen att dela med mig av den!
Klicka på bilden för att komma till Catys blogg :)
