Jag hatar att allt ska vara så svårt, samtidigt som det tillfredsställer mig. Jag trivs i kaos, samtidigt som jag önskar att jag kunde ha lite mer ordning. I hjärnan är det verkligen ständigt kaos nu för tiden och det känns skönt - samtidigt som det gör så ont. Ska det vara så svårt att veta vad man vill? Jag vet ju ingenting. Jag vill allt. Ibland hatar jag min egen livslust och nyfikenhet, jag hatar att jag vill uppleva allt. Samtidigt som det håller mig sysselsatt gör det mig rastlös. Jag vet att man inte kan ha allt, n' it's fuckin' killin' me.

 

Jag har inlett något jag trodde var en lösning men det har snarare satt igång ytterligare ett begär hos mig. Ett begär som leder mig rakt in i de hetaste av lågor och bränner upp mig. Måste jag alltid kasta mig in i det allra smärtsammaste? "oh stupid you". jaa.

Tydligen skall man lära av sin egen dumhet, ändå gör jag inget av mina nyfunna kunskaper - why? Kanske för att de är precis, precis nyfunna och jag måste suga på dem en stund innan jag gör något med dem. Konsekvenserna är alldeles för avgörande för att jag ska våga chansa igen.